Om någon frågat mig i början av år 2007 vad jag hade för förhoppningar på resorna under det kommande året hade jag nog svarat ganska tamt att det kanske blir en resa till München. Nu 2000mil senare känns alltihopa ganska märkligt. Det är klart att det är kul att resa långt bort och uppleva saker som avviker så mycket som möjligt ifrån vardagen men de korta resorna (i avstånd räknat) tycker jag kan vara nog så häftiga och omvälvande.
Ida fick möjlighet att åka iväg och jobba en månad i Sapporo. Hon fick möjlighet att använda en metod kallad microarray inom sitt projekt gratis (metoden är annars väldigt dyr). Vad jag förstått så går metoden ut på att automatisera processen där man undersöker vilka gener som styr vilka funktioner, man kan testa tusentals kombinationer samtidigt i en apparat som mycket väl kunde ha uppfunnits av självaste professor Balthazar. Så som av en slump fick jag en orsak att åka till Japan och möta upp Ida för att semestra en sväng. Vi var inte jättesugna på att bo i Tokyo och letade efter och hittade några alternativ, till slut föll vi för Kyoto. Körsbärsblomningen i Kyoto hade vi hört skulle vara fin.
Vi träffades på flygplatsen i Narita (Tokyos flygplats) och gav oss direkt iväg med Shinkansen till Kyoto. Shinkansen är ett nät av järnvägslinjer inom Japan där tågen, under test, kommit upp i 581km/h. Projektet med att bygga Shinkansen startade under 1930-talet under namnet "bullet-train", man planerade att inte bara hålla sig inom Japan utan även gräva en tunnel till Korea för att kunna köra tåg hela vägen till Singapore i ockuperade Kina och en anslutning till Transsibiriska järnvägen. Jo, japaner är väldigt ambitiösa.
Tågresan gick över förväntan, asiater och européer skiljer sig en del åt vad gäller längd och bredd men de japanska tågen var mycket bekvämare än flyget. Gott om plats och man kunde fälla sätet utan att landa i knät på någon stackare. Väl på plats bodde vi i två olika Ryokan, en form av vandrarhem. Man sover på en futonbädd på tatamimattor men det hann jag inte reflektera så mycket över första kvällen, däckade som en klubbad säl och sov gott.
I Japan mäter man inte boende i m² utan i antal tatamimattor. Vårt första rum var tre tatamimattor vilket motsvarar ca 4,8m². Mysigt. Vårt andra rum som vi hade resten av tiden i Kyoto var betydligt större, där hade antagligen en hel ickevästerländsk familj rymts.
Med tanke på att vi inte planerat några aktiviteter hann vi ändå med alla de stora turistfällorna, mestadels Shintoistiska och Buddistiska tempel av olika slag. Bland annat Kinkakuji eller Gyllene paviljongens tempel men också Filosofens promenad. Allting var väldigt ompysslat och det fanns knappt ett litet skräp på gatan i hela Kyoto, riktigt imponerande eller snarare kanske skäms över hur illa det ser ut hemma i Sverige med klotter och fimpar.
Det här var min fösta resa med kameran jag köpte på resan till Miami och jag var lite nervös över att det skulle bli bökigt att gå runt med axelväska hela tiden men det fungerade bra. Vad jag kanske kan tänka mig att investera i är en ordentlig liten tripod för att kunna fotografera även i riktigt mörka förhållanden med krav på lång slutartid.
De andra bilderna och resten av beskrivningen får komma en annan dag. Jag har varit hemma sjuk idag och planerar att ta mig till jobbet imorgon.
