Australien

Den 3:e oktober i år så gifte jag och Ida oss i Vaxholms kyrka. På bröllopsresan åkte vi sedan till Australien, sammanlagt var vi lediga i fem veckor och dessa tänkte jag sammanfatta här helt kort innan jag hinner glömma bort vad vi gjorde.

Förberedelser

I april bokade vi biljetterna; flyg ifrån Arlanda, ett stopp i Kuala Lumpur. Innan vi hann åka hann Malaysia Airlines ställa in rutten Stockholm – Kuala Lumpur utan att tala om det för oss, vi fick höra det genom Idas pappa. Det visade sig att de som hade en resa bokad i oktober skulle underrättats av resebyrån där bokningen gjorts och att vi hann höra det här på andra håll innan kändes inte särskilt förtroendeingivande. Att resebyrån sedan vägrade oss ett hotellrum under vår 18h väntan i KL, men där sedan Malaysia Airlines kontor i Stockholm gav oss rätt, gjorde inte saken bättre. Vår resebyrå var Supersavertravel.

Förutom flygbiljetter bokade vi även Backtracker kort för att kunna åka tåg i två veckor i området mellan Sydney, Melbourne och Brisbane. Vi behövde inte vaccinera oss mot några tropiska sjukdomar. Om vi fått chansen hade åtminstone jag gärna vaccinerat mig mot H1N1.

Vi visste att vi fick bo i Sydney hos min pappa och fruga Debbie.

Avresan

Den 3:e gifte vi oss, den 4:e städade vi och fullkomligt okristligt tidigt; vid 04:00 den 5:e oktober åkte vi iväg med taxi mot Arlanda. Det var Debbie som lyckades övertyga mig om att vi skulle åka vid den tiden och tur var väl det eftersom Idas visumansökan gjorts helt korrekt, ja precis. Enligt onlinetjänsten där man registrerar sin visumansökan står klart och tydligt att man ska byta ut ”non-standard English characters” mot exempelvis OE för Ö, tyvärr är inte systemet på flygplatsen byggt av samma leverantör vilket fick till följd att Ida inte ser ut att ha något visum. Efter några vändor genom lustiga huset fick vi i alla fall kliva på KLM planet till Amsterdam. Men det är inte slutet på historien -i Kuala Lumpur får vi samma problem igen.

Kuala Lumpur

Efter kort stop på Schiphol i Amsterdam kommer vi till Kuala Lumpur där vi har 18h väntan tills flyget mot Sydney. Med vouchers i högsta hugg söker vi efter transferbus som ska ta oss till hotellet och tar oss dit. Det är skapligt varmt och hög luftfuktighet. På hotellet provar vi den inhemska buffén, den är exotisk.

På hotellet får vi kontakt med en taxichaufför som vi först frågar om information om hur vi tar oss till tåget för att därmed ta oss in till centrala KL. Han avråder oss att ta tåget och vi inser själva att det blir lite knappt med tid och det slutar med att vi betalar honom att köra oss till Petronas Twin Towers, Central Market och en större galleria med elektronikaffärer. Pappa och Debbie fyndar en ny kamera och jag och Ida köper en solcellsdriven plastblomma som vinkar. Inte illa.

Nu är jag redigt less på att flyga, jag är inte särskilt flygrädd och att flyga i dagsljus går väl ann men att sitta i halvskumt mörker i värme och oljud och försöka stirra på film funkar bara så länge. I alla fall så flyger vi vidare mot Sydney. Man tror att ”ah nu kan jag se på kartan att vi är över Australien – då är vi snart framme” – icke! Australien är världens sjätte största land, ungefär lika brett som USA eller Europa och Sydney ligger naturligtvis längst bort. Men till slut kommer vi fram.

Första tiden i Sydney

Väl i Sydney åker vi med en halvskum miljötaxi där bensinmätaren visar konstant nästan tom tank, men det gör ingenting eftersom han kör på gas? Temperaturen är varmare än i Sverige men betydligt svalare än Kuala Lumpur.

Pappa och Debbie bor i en villaförort vid namn Casula och medan de var i Europa passade Debbies ena dotter Carolyn med pojkvännen Michael hus och hundar. Så nu när vi kommer fram får jag lära känna dem lite bättre innan de ger sig av hemåt mot Melbourne. Senare kommer Debbies andra dotter Linda förbi och vi umgås en hel del över middagarna, vissa måste tydligen jobba på dagarna?

Jag fyller år den 7 oktober och i samband med det bjuds det på redig grillfest och tårta. Det är lite tröttsamt i början av vistelsen delvis på grund av tidsskillnaden och delvis på grund av en förkylningssläng som säkert började under fotograferingen vid bröllopet. Det var ett par år sedan pappa var med på någon av mina födelsedagar och det kändes extra högtidligt. Sedan hade Debbie skaffat en magnifik tårta som inte gjorde saken sämre. Senaste gången jag hade en så lyckad födelsedag var i stugan med alla mina tre syskon, det är inte så ofta vi ses allihop nu för tiden.

Nu har jag ändå lyckats glömma ett par av de utflykter vi åkte på tillsammans med Debbie och pappa men jag vet att vi var till Manly Beach, Sydney Wildlife World, Sydney Aquarium, Sydney Tower, The Rocks och en hel massa annat i centrala Sydney. Det finns massor att se och även om vi ansträngde oss hårt och hade de bästa guiderna så missade vi säkert lika mycket till. Vad som gjorde mest intryck under de här dagarna måste nog ha varit ormkillen på Wildlife World som demonstrerade giftiga ormar, varav alla finns vilt i Australien och den fantastiska Circular Quay och turerna med färjorna i hamnen. Väldigt vackert.

Cairns

I bröllopspresent fick vi flygresa och uppehälle på Kewarra Beach Resort i Cairns en bra bit norrut längs Australiens östkust, nästan ända uppe vid Perth. Vi hade en vag aning om vad det var för ställe innan eftersom det följde med en beskrivning med bokningen. Men vi hade inte vågat hoppats att det skulle vara så bra som det visade sig vara. På resortens djungelbeklädda område finns ett antal bungalows och andra fristående hus och längs ena kanten av området ligger en rejält tilltagen sandstrand nästan helt befriad från turister. Och några strandförsäljare fanns inte att skåda så långt ögat kunde se. Den lagade maten är i toppklass och frukosten är riktigt fin den med men det allra bästa är värmen i luften och havet. Sent på kvällen kan man smyga ner till havet och ta sig ett dopp under stjärnorna i det ljumna vattnet. Det finns även ett par poolområden på området om man nu inte skulle vilja bada i havet. Om jag ska fiska fram någon nackdel så skulle det vara att vi inte tar oss för att äta middag på någon annan restaurang än resortens egen och att vi inte ser Cairns centrum, vi trivs för bra där vi är. Men ett par utflykter åker vi ändå på!

Alla utflykter utgår ifrån resorten där vi blir hämtade och lämnade. Första turen går till Cairns hamn där vi går ombord på Ocean Spirit I, en katamaran som kan ta upp till 170 passagerare och som är mer eller mindre fullsmockad med högljudda sydeuropéer (läs spagettiätare) som paxat/mutat in sin del av däcket. De är väl vana att ta för sig? Sedan bär det i alla fall av ut mot Michaelmas Reef som är en biologiskt korrekt soptipp uppbyggd av döda skaldjur och rester av barriärrevet. På den lilla ön frodas pippifåglar av alla de slag men vi är där för att titta under vattnet. Och vi ser allt ifrån papegojfiskar till sköldpaddor och tvättstationer. Innan vi åker tillbaka hinner vi även med en liten rocka som gömmer sig i sandbotten, Ida simmar över den innan hon upptäcker den. Lite som Steve Irwin, förutom att han avled då förståss. Men även Steve dök i närheten av Cairns (i Port Douglas ca 8 mil norrut). Jag har tidigare snorklat i tropiska vatten men aldrig upplevt ett sådant djurliv som här. Att åka ut med hundratals högljudda turister och förvänta sig att bara någon endaste liten fisk skulle vilja stanna kvar och visa upp sig tycker jag är häftigt nog men här fick jag uppleva precis vad jag förväntat mig. Barriärrevet är inte överskattat.

Utflykt nummer två tar oss via Kuranda Scenic Railway upp till Kuranda som ligger uppe i Tablelands, en svåråtkomlig men bördig del av Queensland som gjordes tillgängligt genom en vansinnig järnväg som slingrar sig upp längs bergssluttningen. Under bygget av järnvägen lär många arbetare ha fått sätta livet till. Senast i mars (år 2010) spårade ett lok ur och man har valt att hålla järnvägen stängd tills vidare.

Kuranda är ett mindre samhälle med ett par turistbutiker och ett fjärilshus. Vi åt hamburgare och gick fram och tillbaka genom ett par affärer innan vi gav oss av. Vissa lär ska vara helt trollbundna av den lilla hålan i djungeln men jag tycker att det är lite för mycket turism för att vara riktigt trevligt. Kanske under lågsäsong?

Efter turen i Kuranda åker vi med Skyrail Rainforest Cableway, en linbana, ner för berget och på vägen stannar man för att titta på utvalda delar av djungelns flora. Det är en ganska häftig känsla att glida runt ljudlöst bland trätopparna. Väl nere igen far vi vidare norrut till Hartleys Creek och krokodilfarmen som finns där. De har även andra djur, bl.a. kasuarer som också är känd som världens farligaste fågel och är dessutom akut utrotningshotad men vad jag tyckte var roligare var dess släkting elefantfågeln som i och för sig dog ut på 1600-talet men som kunde bli hela tre meter hög och väga 500kg. Tänk att laga pekinganka på en sådan best! Smakade den kyckling? Är jag smaklös nu?

Nåväl, efter att ha tittat oss mätta på krokodiler, ormar, fåglar och andra kräk känns det väldigt skönt att kunna åka hem och äta en ”sublime culinary experience” på Kewarra Beach Resort. Innan vi lämnar Cairns hinner vi med en dag utan utflykt som vi ägnar på stranden med god bok.

Tillbaka i Sydney

Väl tillbaka i Sydney har vi ett par sköna utflykter med pappa och Debbie och en bröllopspresent att förverka. Mitt minne börjar bli lite luddigt nu, det är snart augusti nästan ett år efter resan. Tanken var att jag skulle skriva det här medans minnet var färskt men så blev det inte riktigt.

Av Idas vänner fick vi biljett till The Mikado som spelades på operan, dessutom fick vi biljetter till den guidade turen. Det var nära att vi missade alltihopa, pappa var snäll och körde oss till pendelstationen innan föreställningen och vi fick med oss allt vi skulle ha med förutom biljetterna. Föreställningen är en komedi och handlar om staden Titipu… egentligen handlar den om ett konservativt Storbritannien där man inte får skoja fritt utan måste dölja det i en asiatisk kontext. Det här var min första opera och jag gillade den, det underlättade säkert att de talade engelska. Jättekul att få se operan och höra historien om när den byggdes, det är ett ganska enastående byggnadsverk och har stått sig väl sedan 1973 då det stod klart till en kostnad av nästan 600 miljoner svenska kronor. Oh och jag höll på att glömma; förutom rundturen och biljetter till operan ingick det mat på valfri restaurant som samarbetar med operan, vi valde ARIA med bord där vi hade utsikt över operan och hamnen. Klockrent.

Efter operan sov vi på Four Seasons Hotel ett stenkast ifrån själva operan. När vi planerade resan så tog vi till lite i överkant med budgeten så väl på plats kände att vi kunde kosta på oss en natt på lyxhotell. Det var det värt. Lite förvånade blev vi dock när vi kom tillbaka efter operan och upptäckte att våra kläder var borta – nej de var visst inte borta, bara hopvikta och undanstoppade i ett skåp.

Dagen efter tillbringade vi med pappa och Debbie i Sydney. Vi köpte en skötväska (ja vi väntade ju barn) och åt på en trevlig fiskrestaurang. På vägen hem med pendeltåget är det ett gäng ungdomar som apar sig, otrevligaste händelsen under vistelsen. De finns visst överallt dessa dåligt uppfostrade småglin.

Nu minns jag inte vilken dag, men en av dagarna ungefär här i tidslinjen, åker vi på utflykt med pappa och Debbie i en hyrbil, vi åker på flera utflykter men det är tre – fyra stycken som jag minns ganska tydligt.

Första turen går söderut genom Royal National Park. Vi stannar och äter en glass i naturreservatet på vägen till Lawrence Hargrave Memorial Park där vi tittar på hängglidarna och spanar efter valar, fantastisk utsikt över bl.a. Lawrence Hargrave Drive som snirklar sig fram som en orm längs kusten. Den rasade ner i havet för ett par år sedan och man valde att bygga upp den på samma ställe men en bit upp i luften vilket får vägen att mer likna en bergochdalbana än en väg. Efter utsiktspunkten äter vi picknick nedanför innan vi far vidare mot Nan Tien Temple i Unanderra, ett nybyggt buddhistiskt temple mitt i Australien. Sticker ut ungefär lika mycket som ett minaret i Sverige, det är en skön omväxling att få ta av sig skorna och komma in och titta i de stora byggnaderna.

Andra turen går västerut mot Blue Mountains, vi hade planerat att åka hit med tåg men när vi nu fick skjuts och guide till på köpet så åkte vi bil istället. Blue Mountains har fått sitt namn av att bergen ser blåa ut på grund av eukalyptusolja som, när den dunstat och blandats ut i luften, får blått ljus att spridas mer än andra färger. Området är klassat som världsarv på UNESCO:s lista tillsammans med exempelvis pyramiderna i Egypten, katedralen i Köln och frihetsgudinnan. Vårt mål är Three Sisters, en bergsformation som består av Meehni, Wimlah och Gunnedoo. Enligt sägnen var det tre systrar som blev förälskade i tremän ifrån en grannstam men giftermål mellan stammarna var förbjudet. Ett slag utspelade sig och systrarna förvandlades till sten för att skydda dem. Den vise man/medicinman som förvandlat dem till sten dog i slaget och kunde inte återföra dem till mänsklig form. Den mer tråkiga versionen är den att erosion skapat formationerna och om ytterligare ett par tusen år kommer ingen av systrarna att finnas kvar. Efter Three Sisters åker vi till Katoomba Scenic Railway, världens brantaste järnväg, och gick runt nere i ravinerna innan vi åkte Scenic Cableway upp och åkte hemåt mot Sydney.

Tredje turen gick söderut igen, den här gången till blåshålen i Kiama. Ett blåshål är en urgröpning i berget ifrån havet med en öppning uppåt, när vatten sköljer in pressas det upp i hålet och sprutar som en fontän. Ganska läckert. På vägen dit åker vi genom Kangaroo Valley, ett väldigt mysigt och vackert område med ännu en hissnande utsiktspunkt.

Brisbane

Ida pluggade tillsammans med en tjej som heter Veronica på gymnasiet i Lysekil. Samma Veronica har sedan studerat i Australien och där träffat sin blivande man. Vi passade på att hälsa på, när vi ändå var i krokarna… Australien är stort.

Tåget lämnade Sydney på eftermiddagen och 14 timmar senare vid 6 tiden på morgonen och med en timmes tidsskillnad anländer vi Brisbane. Jag har inget emot att åka tåg, inte ens över långa sträckor vanligtvis, har bl.a. åkt mellan München och Rijeka utan vidare, men utan möjlighet att ligga ned en hel natt är inte kul. På vägen tillbaka gör vi ett stopp på halva vägen och om jag skulle göra om ditresan så skull jag antingen flyga eller göra ett stopp även då.

Väl framme i Brisbane skulle vi åka med Veronica och hennes mamma och pappa sista biten till Inglewood. Hennes föräldrar hade tagit tjänsteledigt för att kunna komma och hälsa på. Sista biten är alltså inte något stenkast utan 27mil á 3,5 timmar. Men man tänker inte så mycket på det, avstånd är något nödvändigt ont och det finns en hel del att prata om på vägen. När mörkret faller börjar känguruerna att rada upp sig intill vägen likt norrmän vid svenska rallyt. Till slut kommer vi fram och får träffa David, Veronicas nyblivne man.

De har helt klart valt en helt annan livsstil än oss men vi har ändå mycket gemensamt, de fick exempelvis en liten Christoffer tre dagar innan vår Rut föddes. När vi nämner att det känns som Outback när en känguru hoppar förbi utanför fönstret så får vi inte medhåll, Outback är något helt annat. Man får lite perspektiv på saker och ting. David jobbar med viltvård (visst heter det så), t.ex. att se till att inte kaninerna äter upp all mat i hela Australien. Det är väldigt intressant att höra om problemen som uppstått när ickeinhemska arter tagits in, inte bara djur utan även växter som t.ex. kaktusarna som odlades för att insekterna som levde på dem användes till att färga den engelska militärens röda rockar. Dessa kaktusar trivdes så bra att de nu finns i mer eller mindre hela Australien. Och vad gör man då? – Jo då installerar man en mal som äter kaktusarna, Cactoblastis cactorum, och i just det här fallet fungerade det ganska bra. Det är väldigt intressant att höra om Australiens flora och fauna framförallt eftersom det är en så isolerad värld, lite som att vi hittade en ny bebodd planet och skickade dit blandade arter för att se vad som händer.

Vi åker buss tillbaka till Brisbane där vi tar in på hotell för att åka vidare dagen därpå. Vi hade planerat att åka tåg men det blir en ersättningsbuss, inte bara SJ har problem med spårtrafiken tydligen. För första gången blir vi undervisade i ”buss lagarna”; du skall icke bära ombord remförsedda kollin ty dessa skall förvaras i utrymmet under bussen, mat är förbjudet ty det kan göra att du får en trevlig resa. Storleken på bagaget har ingen betydelse, jaha du är gravid och måste äta för att inte kräkas – stoppa väskan och all mat under bussen så når du den lätt när du behöver den. De andra passagerarna kan naturligtvis de här reglerna och har valt bagage utan axelremmar, rejäla säckar och påsar men utan axelband som man kan smusslar med mat och dryck i. Jävla as.

På vägen tillbaka till Sydney stannar vi ett par dagar i Coffs Harbour på Bo'Suns Inn Motel. Förutom att vi lyckats tajma in den regnigaste perioden på flera år. Men det är en avslappnad stad och vi har mikro och vattenkokare på rummet så vi läser en hel del och tar det lugnt. Promenerar på stranden.

Sista tiden i Sydney

Under vår sista tid i Sydney börjar jag bli sugen på att komma hem till Sverige igen och få uppleva lite snö. Sista turen går till Royal Botanic Gardens där vi spanar in fladdermöss och orkidéer, vissa luktar mer än andra. Vi säger farväl till vår värd och värdinna på flygplatsen, det har aldrig varit så jobbigt och roligt att ha pappa i Australien. Tack allesammans för en fantastisk semester! Ett extra tack till er som gav oss bröllopspresenter relaterade till resan:

• Mat och husrum, guidade turer; Pappa och Debbie
• Resekassa; Ann och Sam
• Operabiljetter inklusive mat och guidad tur; Celeste, Mattias, Calle, Linda, Karin, Gun, Fredrik och Micke
• Vistelsen i Kewarra inklusive resa tur och retur ifrån Sydney; Hanna, Henry, Maja, Peter, Ellen, Inga, Lasse, Jan, Cornelia och Kylikki
• Vistelsen i Inglewood; Veronica och David

Ett par bilder