Det slog mig för två veckor sedan att jag nog ville skriva om identitet. Men att jag inte kunde se hur det skulle gå till utan att utelämna mitt privatliv, som jag försöker hålla privat (därav namnet). Många bloggar om sina intimaste upplevelser så mycket de orkar, för att locka besökare gissar jag, men eftersom jag har det ganska gott ställt och inte trånar efter någon uppmärksamhet ser jag inte någon vidare mening med det. Men så ibland kommer jag att tänka på saker som jag skulle vilja dela med mig av och oftast hinner jag glömma bort dem innan jag hinner skriva ned hem. Här kommer iallafall ett kort stycke om min identitet som jag ser den.
I mina öron just nu har jag U2 med Sunday Bloody Sunday, musiken spelas ur mina nyinköpa Dali Concept 8 högtalare som kostade en mindre förmögenhet. Men oavsett pris så påminner mig musiken om när min syster Sara och hennes man Jonas lät mig tillbringa tid med dem när de bodde i en liten lägenhet på Frödingshöjd, Jonas gillar U2 förstår du. Och de här minnena får mig att fundera på vart jag befinner mig just nu i livet. Jag kan köpa ett 7.1 surroundsystem och det skulle ändå inte spela någon roll. Det känns som att jag saknar substans.
Under hela min uppväxt har jag hållit på med lagsport och främst fotboll och rugby. Båda dessa har gett mig en känsla av tillhörighet och framförallt under gymnasietiden har jag känt mig säker tillsammans med mina lagkamrater. Oavsett vad. När jag sedan lämnade Karlstad för Stockholm insåg jag inte hur lång tid det skulle ta att lämna rugbyn bakom mig, jag var ett med Karlstads Rugbyklubb. Och en lagspelare utan lag är kanske inte så mycket till spelare. Jag är inne på klubbens forum varje vecka men känner mig mer och mer som en hemvändande stockholmare i Karlstad än en lagkamrat.
Mitt jobb bra, väldigt bra. Tyvärr är jobbet allt jag har fem av sju dagar i veckan. Ja jag träffar Ida ett par timmar däremellan också men mest för att laga mat och kanske bråka lite om någon petitess känns det som. Det är sällan vi kan umgås i lugn och ro som jag skulle vilja, och nej vi har inte barn än. Det känns som att jag försummar henne för jobbet och karriären.
Det är inte hela sanningen. Naturligtvis har jag min kära familj. Något geografiskt splittrad men ändå min familj. Inte så enkel och okomplicerad som innan vi flyttade åt olika håll och skaffade nya familjer men ändå min familj. Jag kan se tillbaka till den tid när vi alla bodde under samma tak i Skåre och allt var fantastiskt -antagligen inte men låt mig drömma lite. Sommaren var varm och på vintern var det snö. Jag tror att jag har spårat ur.
Om 136 dagar gifter jag mig med kvinnan jag älskar. Kommer jag att kunna ge henne den uppmärksamhet hon förtjänar? Vad är det för stolle hon tackat ja till att gifta sig med som inte själv vet vem han är? Eller vet han det?
Tanken var ifrån början att jag skulle analyser mig själv för att komma upp med några bra svar. Det blev inte riktigt så.
11 kommentarer:
Du är helt normal och har helt normala tankar. Ida har tur som har dig och du har tur som har Ida. Jag tycker också att somrarna var lite varmare och längre förr och dagarna kortare nu men men... nu kan jag vara vaken så länge jag vill på kvällarna, eller i allafall så länge Sara vill :-)
Vi finns här i Karlstad och U2:s musik likaså...
Kram på dig.
/Jonas
Hej min älskade lillebror!
Dessa funderingar kommer och går genom livet och jag tror att det kan vara klokt att stanna upp och fundera lite ibland. Ofta finner man svaret själv efter en stund.
Som jag känner Ida så tror jag inte att hon skulle sagt Ja, om hon inte var säker. Ni är väl de som har kännt varandra längst i vår syskonskara/respktive, så hon vet vad hon får.
Vi finns här och ni är varmt välkomna båda två, så får ni prova vår nya toa och ta en öl på vår nya balkong.
Kram Sara
Men det här är vansinne!! Jag har stavat fel på rubriken. Antar att det är en del av min identitet...
Tack för era fina kommentarer!
det är inte alltid lätt att vara ung, ock kär ,men med lite humor och tålamod,kan man hålla sams i över 50 år. det gjorde jag ...sverker
Hej Erik, vad fint du skriver. Jag tror jag förstår vad du menar och även om du inte börjar spela rugby i Stockholm så tror jag att du snart får en tillhörighet utanför jobb och famij, det behöver man. Ida och du har känt varandra så länge och har en så fin gemenskap så jag tror inte ni behöver vara oroliga. Ingen kan sia om framtiden och de beslut man fattar är rätt då man fattar dem, om det senare framkommer omständigheter som gör en tveksam så får man ta det då. Livet är för kort man måste leva här och nu.
Gulle har ett förslag, en fjällvandring eller dyligt i ogynnsamt väder ger en prövningar som visar om det fungerar under även ogynnsamma förhållanden.
Lycka till båda, kram mamma Maja, Gulle hälsar
Tack Sverker och tack mamma för de goda råden.
Vi var idag och träffade prästen och det känns som att själva bröllopet kommer att gå vägen.
De resterande 50 åren får vi ta lite pö om pö.
Erik, min alskade son,
du later som en ny Nils Ferlin. Ibland ar det fullt tillatet att stanna upp i vardagens stress och reflektera over livets innebord och mening. Att tankarna kommer upp ar naturligt nar man star infor en sa stor handelse men mitt intryck ar att ni star med bada fotterna pa jorden och att allt kommer att bli bra, positivt och spannande. Ha det sa bra onskar Pa o Deb fran ett regnigt och svalt Sydney
Typiskt
Det är alltid när jag inte tittar som det kommer något nytt på bloggen.
Jag tror att dina funderingar är ett tecken på god själmedvetenhet:
1. Du har lämnat en vardag med studier och lagspel bakom dig och kommit till en ny värld där nyhetens behag börjar lägga sig och en vardag börjar framträda. Du försöker nog hitta din plats i din nya värld och funderingarna springer lite i cirklar efter en referenspunkt. Att du lägger ner mycket energi i jobbet är nog ganska sunt för tillfället då du tar ansvar för det. Du skall nog inte vara så orolig över detta; Dina personliga egenskaper och preferenser kommer du nog kunna applicera på jobbet då en roll för dig blir tydligare med tiden och med en input som känns lagom. jag börjar komma in i min nu och det tog fyra år från studierna (vi växer nog aldrig färdigt dock). Att få ordning på arbetstider blir oftast bättre med tiden då vi lär oss att prioritera efter hand vi blir bekväma i yrkesrollen.
2. Att du filosoferar mycket har vi alltid vetat och det vet nog Ida med, säkert är det en av de egenskaper hon uppskattar med dig. Du skall nog inte lägga någon stark värdering i ditt funderande, det är en del av den du är och kommer nog inte att försvinna med tiden. Att du söker svar är naturligt för dig men vilket svar skulle du nöja dig med? Kan det vara så att sökandet är det som känns meningsfullt.
Jag tror att alla går igenom liknande faser när vi kommer ut i vuxenlivet och detta är ditt sätt att hantera det. Var inte rädd för att filosofera mera, vi igen vår Erik.
/HH
vi KÄNNER igen vår Erik.
(hoppsan)
Woho! Grattis till att ni ska gifta er!
Alltid kul att läsa dina tankar och funderingar!
Hälsningar från mig och frugan (och snart våran lille).
Tack allesammans. Ja jag grubblar väl lite. Men det kanske är min grej.
Skicka en kommentar