28 av 91 dagar

Så många dagar har vi VABat hittills i år. Då räknas ändå inte helgerna och röda dagar med bland VAB dagarna. Vi började vid nyår med brutet ben som ändå opererades och läkte väldigt fint, det var kanske tre veckor. Därefter kom två perioder av vattkoppor, efter varandra. Och nu hoppas jag att vi håller på att krya på oss efter något slags virus med feber och förkylning. Måtte denna period av sjukdom vara slut snart så att vi kan få lite vardagsrutin innan sommaren.

Eine kleine uppdatering

Ett par skeva bilder på köpet. Våren är här! Och med den förstås 6h per dag i trädgården så man är lagom mosig till kvällen. Rut har börjat på "bollek" hos IK Frej, man får prova olika bollsporter på ett lättsamt sätt och det har gått väldigt bra. En starkt bidragande orsak är förstås att ett par kompisar från gamla och nya dagiset är med. Jag började nog själv med fotboll i hennes ålder, Valter är lite för liten än. Det känns bra att idrottsplatsen ligger så nära och med bra cykelvägar så att barnen kan ta sig själva dit om några år.

Fredagshandling på Coop

Idag utspelade det sig ett litet skådespel hos Coop Forum i Arninge. Och det var vi som spelade... med nog lågt blodsocker och skrik i öronen får jag tydligen tunnelseende och ser inte de stackars kunderna som står och betalar. Här följer en liten sammanfattning.

Jag har varit hemma med Valter hela dagen eftersom han är lite under isen, sover sämre än vanligt och sitter still på dagis(!?), Rut var på dagis och Ida jobbar som en flitig myra. Efter att ha hämtat Rut bestämmer vi att åka och handla -eftersom vi ändå är så trötta och inte kommer kunna göra något mycket mer produktivt hemma. Rut somnar på vägen till affären, resan tar ca 10min. Väl på plats försöker jag ränna efter ungarna, förlåt barnen, medan Ida söker få fatt i de varor vi kom för. Väl vid kassorna har plasthästen (en sådan man stoppar mynt för att få åka och som Valter brukar stå på och rida någon slags rodeo) bytts ut mot en blinkande helikopter som barnen gör sitt bästa att knö in sig i. Under hela tiden finns ett ringande oljud (läs gnäll) över hela scenen. Mina superkrafter börjar sina (som om jag någonsin haft några). Väl genom kön och förbi kassan visar det sig att vi saknar inte mindre än två rosa pysselböcker som är spårlöst försvunna. Ida blir inte glad. Det är ett "köp tre betala för två" och utan de andra två kunde vi lika gärna skita i det. Dessutom fick vi inte rabatten på marsipanlocket så nu är det riktigt illa och jag inser att om vi inte hittar böckerna är det snart ute med oss allihopa. Jag springer likt en huvudlös höna för att finna två pysselböcker som på något vis försvunnit mellan det att jag placerade dem på bandet till dess att de borde hamnat i påsen vid packningen, de går inte att hitta. Under tiden vrålar vi för att överrösta Rut, Valter och det vanliga tumultet vid kassorna. Efter en vända inne i affären utan att hitta några böcker inser jag att det är lönlöst, vi kan lika gärna strunta i det? Ida ger sig inte. Jag letar vid kassan, efter att Ida varit där men utan resultat. Nu börjar en kassörska se på oss och Ida ber "hjälp oss!"... jodå vi har ett par rosa pysselböcker som en kund hittade på golvet, de finns här i korgen. Suck. På vägen hem visar det sig att vi ska ha böckerna nästa vecka!?

Resten av dagen fortlöpte i perfekt harmoni.

Sommaren 2013

Imorgon är det inskolning på dagis. Sommaren är slut -länge leve sommaren! Vi har hunnit med en hel del åkande i Sverige och ordnat med trädgård, trädäck och muren är snart färdig (och rak jämfört med bilden). Bogesund är en nyupptäckt pärla som jag väntat på att få utforska. Det har varit helt suveränt väder och ibland sena sommarkvällar kunde man nästan tro att man var på Korsika, dit vi inte kom den här sommaren men det gjorde inte så mycket. Det enda jag kanske önskar att jag gjort annorlunda är att jag skulle kommit ut för att springa lite mer och pysslat lite mindre och suttit lite mer stilla med ett vinglas de där ljumna sommarkvällarna.

Rut 3år

Idag fyllde Rut 3år. Vi hade stort kalas mest för familjen och totalt blev vi drygt femton personer som fick ganska bra plats i kök och vardagsrum. Annars går det mesta av vår energi åt trädgården just nu där vi fortfarande brottas med den förstörda gräsmattan och försöker få pli på rabatterna. En del idéer till förbättringar finns det förstås också.

Sitt still...

Jisses vad mycket energi det finns i den pojken! Och Rut får nöja sig med att få vara ifred i ett par sekunder medan Valter har fokus på något annat. Men snart är han nog där och vill vara med och pilla på vad det nu kan vara hon vill ha för sig själv. Jag är själv yngst så jag vet inte hur det är att ha ett klåfingrigt (nyfiket) småsyskon men av vad jag kan se på Ruts reaktioner så är det inte alltid jättekul. Tur att han kan vara snäll emellanåt.

Jul och nyår 2012

I år har det varit arbetstagarens jul jämfört med år 2011 då det var en hel del fler svarta dagar i kalendern. I år fick jag ut 16 dagar sammanhängande ledighet för ett par dagar semester, jag har kunnat och varit tvungen att släppa jobbet till stor del för att tänka på annat.

Planen var att inte lämna stockholmsområdet för att vara hemma med familjen och eventuellt ta emot några gäster och det har lyckats bra. Hösten har varit lite kärv emellanåt med brist på sömn och tid tillsammans utan press att ta hand om disk eller somna i soffan tidigt framför något dassigt tvprogram. Nu har vi åkt lite pulka eftersom vi haft en vit och fin jul och varit några vändor till Sollentuna simhall. Jag hade en tanke innan ledigheten att jag skulle försöka snitta 5km löpning per dag men det blev ett pass á 16km nu på slutet och det känns fullt tillräckligt eftersom jag lagt tiden på annat viktigt och min kropp verkar inte lite så värst av julmaten heller konstigt nog?

På nyår hade två av Idas syster med familj på besök och passade på att festa loss på en riktigt god oxfilé med lite mycket vin. Under dagen hann vi producera ett stort antal glittriga partyhattar i olika färger och former.

Det är en speciell känsla att få lite balans hemmavid, även om man inte får sova om natten så kan man iallafall känna sig lite nöjd över att inte ha dåligt samvete på grund av tidiga resor mot jobbet och sena ankomster därifrån.

Huset har hållit ihop och luftvärmepumpen har fått gå dygnet runt för att avlasta elradiatorerna något. Vi har haft snickaren på besök som ska hålla i renoveringsarbetet av entréplanet, det kändes som reko killar så det ska nog gå bra om vi bara kan få loss en offert så att vi kan se att vi har råd. Annars har vi fått upp några tavlor och Ida har renoverat den gamla fåtöljen från mormor och morfar där tyget såg ganska trist nu.

Nu ser jag fram emot våren men det kallaste av vintern är väl ändå nu i januari och februari så det är väl lite tidigt än.

En gammal bild

Den här tog jag när jag just lämnat Ida vid Arlanda Express för jobbresa till Sapporo. Det har hänt en del sedan dess. På lite drygt fyra år har vi hunnit producera två barn och flyttat två gånger. Nu får det nog lugna ner sig lite.

Apropå förändring så är det inte mycket som är sig likt på Centralen heller. År 2017 ska Citybanan vara klar och då kommer pendeltågen använda andra plattformar och andra spår än fjärrtågen så förhoppningsvis mindre trängsel och punktligare trafik. Och mindre pengar, 16 800 000 000 kronor närmare bestämt.

Sommar!

Nu får man väl ändå säga att det är sommar på riktigt. Idag var det riktigt varmt och vi var iväg till Mulle Meck i Järvastaden, kul lekpark och lite annorlunda men tråkigt med dagisgrupperna som gjorde att det kändes trångt för oss med lite mindre barn. Annars letar vi med ljus och lykta efter en gård med självplock för att få visa Rut vart jordgubbar kommer ifrån och kanske plocka lite potatis.

Lägenheten är såld och vi har ungefär två veckor kvar tills vi får tillträde till det nya boendet. Nu börjar jakten på banken som erbjuder lägst bolåneränta. Genom Compricer kunde man se att Skandiabanken ligger bäst till för vår del trots att mäklaren hade ett erbjudande i sammarbete med SEB (0,85% marginal). Jag har inte något jätteproblem med att Skandiabanken saknar fysiska kontor, det är otroligt sällan jag skulle ta mig tid att åka till banken för att få rådgivning.

Valter Rudolf Hansen

En lyckad dag på Skansen

Ännu ett lyckat besök på Skansen. Jag är lite förundrad över vilken hög lägstanivå mina besök på Skansen har, aldrig har jag blivit missnöjd och de jag varit där med ha alltid varit nöjda. Nu var vi där med min syster och hennes familj samt min bror med fru och som vanligt åt vi lunch på restaurang Solliden -som är väldigt populär även bland andra småbarnsfamiljer vad det verkar.

Kungens konung (eller drottning) såg lite bedrövad ut i sin inhägnad. Vad finns det att fundera på hela dagarna, planera en flykt månne?

Hur många björnar kan bo ihop utan att bita huvudet av varandra? Minst fem iallafall vad jag kunde räkna till. De gillar tydligen äpplen som snacks.

Den som lyckas inkorporera snickarglädje i en timmerkåk tycker jag lyckats väldigt bra. Tiden har väl iochförsig gjort sitt till?

Dagen avslutades med middag ifrån Thaikiosken hemma i Täby kyrkby. Klockan åtta är jag redo att gå och sova...

Henrik & Karin 18/6 2011

Min bror har gift sig! Efter att ha levt i synd i nära 10 år har han nu gift sig med Karin. Så nu finns det inga ungkarlar/ungmö kvar i vår ursprungliga familj. Bröllopet var naturligtvis fantastiskt med den bästa mat och dryck, dessutom växlade vädret från grådaskigt småregn till strålande sol precis i tid (dagen efter regnade det igen). En bit som jag uppskattade var att det var barnfritt så vi vuxna fick möjlighet att umgås helt på egen hand. Rut var i goda händer hos Idas föräldrar.

Under dagen passade jag på att fotografera lite och ett par av bilderna blev ganska skapliga, i Kyrkan saknade jag min SB600 blixt men annars var jag ganska nöjd med mitt fasta porträttobjektiv som jag valt för dagen. Här kommer ett litet urval, porträttbilden på Henrik är 2592x3872 pixlar 300dpi, för att alla som vill ska kunna skriva ut en egen affisch, nej men jag blev ganska nöjd med ljuset på den bilden. Inga av bilderna är retuscherade.

Automobil -check!

Efter att ha tittat på en bil privat, och dissat den på grund av för högt pris i förhållande till bilens skick (men jag provkörde den ändå för att ha någon referens), åkte vi till Mikael Mattinson i Näsbypark. Där väntade vår bil på oss. Efter att ha provkört bilen och pratat med säljaren, som bor i samma område som oss, bestämde vi oss för att köpa bilen. Så nu har vi bil, en Volvo V70 ljusgrå á 2001 års modell och priset landade på 65000kr. Försäkringen tecknar vi hos Volvia för strax under 5000kr/år.

Australien

Den 3:e oktober i år så gifte jag och Ida oss i Vaxholms kyrka. På bröllopsresan åkte vi sedan till Australien, sammanlagt var vi lediga i fem veckor och dessa tänkte jag sammanfatta här helt kort innan jag hinner glömma bort vad vi gjorde.

Förberedelser

I april bokade vi biljetterna; flyg ifrån Arlanda, ett stopp i Kuala Lumpur. Innan vi hann åka hann Malaysia Airlines ställa in rutten Stockholm – Kuala Lumpur utan att tala om det för oss, vi fick höra det genom Idas pappa. Det visade sig att de som hade en resa bokad i oktober skulle underrättats av resebyrån där bokningen gjorts och att vi hann höra det här på andra håll innan kändes inte särskilt förtroendeingivande. Att resebyrån sedan vägrade oss ett hotellrum under vår 18h väntan i KL, men där sedan Malaysia Airlines kontor i Stockholm gav oss rätt, gjorde inte saken bättre. Vår resebyrå var Supersavertravel.

Förutom flygbiljetter bokade vi även Backtracker kort för att kunna åka tåg i två veckor i området mellan Sydney, Melbourne och Brisbane. Vi behövde inte vaccinera oss mot några tropiska sjukdomar. Om vi fått chansen hade åtminstone jag gärna vaccinerat mig mot H1N1.

Vi visste att vi fick bo i Sydney hos min pappa och fruga Debbie.

Avresan

Den 3:e gifte vi oss, den 4:e städade vi och fullkomligt okristligt tidigt; vid 04:00 den 5:e oktober åkte vi iväg med taxi mot Arlanda. Det var Debbie som lyckades övertyga mig om att vi skulle åka vid den tiden och tur var väl det eftersom Idas visumansökan gjorts helt korrekt, ja precis. Enligt onlinetjänsten där man registrerar sin visumansökan står klart och tydligt att man ska byta ut ”non-standard English characters” mot exempelvis OE för Ö, tyvärr är inte systemet på flygplatsen byggt av samma leverantör vilket fick till följd att Ida inte ser ut att ha något visum. Efter några vändor genom lustiga huset fick vi i alla fall kliva på KLM planet till Amsterdam. Men det är inte slutet på historien -i Kuala Lumpur får vi samma problem igen.

Kuala Lumpur

Efter kort stop på Schiphol i Amsterdam kommer vi till Kuala Lumpur där vi har 18h väntan tills flyget mot Sydney. Med vouchers i högsta hugg söker vi efter transferbus som ska ta oss till hotellet och tar oss dit. Det är skapligt varmt och hög luftfuktighet. På hotellet provar vi den inhemska buffén, den är exotisk.

På hotellet får vi kontakt med en taxichaufför som vi först frågar om information om hur vi tar oss till tåget för att därmed ta oss in till centrala KL. Han avråder oss att ta tåget och vi inser själva att det blir lite knappt med tid och det slutar med att vi betalar honom att köra oss till Petronas Twin Towers, Central Market och en större galleria med elektronikaffärer. Pappa och Debbie fyndar en ny kamera och jag och Ida köper en solcellsdriven plastblomma som vinkar. Inte illa.

Nu är jag redigt less på att flyga, jag är inte särskilt flygrädd och att flyga i dagsljus går väl ann men att sitta i halvskumt mörker i värme och oljud och försöka stirra på film funkar bara så länge. I alla fall så flyger vi vidare mot Sydney. Man tror att ”ah nu kan jag se på kartan att vi är över Australien – då är vi snart framme” – icke! Australien är världens sjätte största land, ungefär lika brett som USA eller Europa och Sydney ligger naturligtvis längst bort. Men till slut kommer vi fram.

Första tiden i Sydney

Väl i Sydney åker vi med en halvskum miljötaxi där bensinmätaren visar konstant nästan tom tank, men det gör ingenting eftersom han kör på gas? Temperaturen är varmare än i Sverige men betydligt svalare än Kuala Lumpur.

Pappa och Debbie bor i en villaförort vid namn Casula och medan de var i Europa passade Debbies ena dotter Carolyn med pojkvännen Michael hus och hundar. Så nu när vi kommer fram får jag lära känna dem lite bättre innan de ger sig av hemåt mot Melbourne. Senare kommer Debbies andra dotter Linda förbi och vi umgås en hel del över middagarna, vissa måste tydligen jobba på dagarna?

Jag fyller år den 7 oktober och i samband med det bjuds det på redig grillfest och tårta. Det är lite tröttsamt i början av vistelsen delvis på grund av tidsskillnaden och delvis på grund av en förkylningssläng som säkert började under fotograferingen vid bröllopet. Det var ett par år sedan pappa var med på någon av mina födelsedagar och det kändes extra högtidligt. Sedan hade Debbie skaffat en magnifik tårta som inte gjorde saken sämre. Senaste gången jag hade en så lyckad födelsedag var i stugan med alla mina tre syskon, det är inte så ofta vi ses allihop nu för tiden.

Nu har jag ändå lyckats glömma ett par av de utflykter vi åkte på tillsammans med Debbie och pappa men jag vet att vi var till Manly Beach, Sydney Wildlife World, Sydney Aquarium, Sydney Tower, The Rocks och en hel massa annat i centrala Sydney. Det finns massor att se och även om vi ansträngde oss hårt och hade de bästa guiderna så missade vi säkert lika mycket till. Vad som gjorde mest intryck under de här dagarna måste nog ha varit ormkillen på Wildlife World som demonstrerade giftiga ormar, varav alla finns vilt i Australien och den fantastiska Circular Quay och turerna med färjorna i hamnen. Väldigt vackert.

Cairns

I bröllopspresent fick vi flygresa och uppehälle på Kewarra Beach Resort i Cairns en bra bit norrut längs Australiens östkust, nästan ända uppe vid Perth. Vi hade en vag aning om vad det var för ställe innan eftersom det följde med en beskrivning med bokningen. Men vi hade inte vågat hoppats att det skulle vara så bra som det visade sig vara. På resortens djungelbeklädda område finns ett antal bungalows och andra fristående hus och längs ena kanten av området ligger en rejält tilltagen sandstrand nästan helt befriad från turister. Och några strandförsäljare fanns inte att skåda så långt ögat kunde se. Den lagade maten är i toppklass och frukosten är riktigt fin den med men det allra bästa är värmen i luften och havet. Sent på kvällen kan man smyga ner till havet och ta sig ett dopp under stjärnorna i det ljumna vattnet. Det finns även ett par poolområden på området om man nu inte skulle vilja bada i havet. Om jag ska fiska fram någon nackdel så skulle det vara att vi inte tar oss för att äta middag på någon annan restaurang än resortens egen och att vi inte ser Cairns centrum, vi trivs för bra där vi är. Men ett par utflykter åker vi ändå på!

Alla utflykter utgår ifrån resorten där vi blir hämtade och lämnade. Första turen går till Cairns hamn där vi går ombord på Ocean Spirit I, en katamaran som kan ta upp till 170 passagerare och som är mer eller mindre fullsmockad med högljudda sydeuropéer (läs spagettiätare) som paxat/mutat in sin del av däcket. De är väl vana att ta för sig? Sedan bär det i alla fall av ut mot Michaelmas Reef som är en biologiskt korrekt soptipp uppbyggd av döda skaldjur och rester av barriärrevet. På den lilla ön frodas pippifåglar av alla de slag men vi är där för att titta under vattnet. Och vi ser allt ifrån papegojfiskar till sköldpaddor och tvättstationer. Innan vi åker tillbaka hinner vi även med en liten rocka som gömmer sig i sandbotten, Ida simmar över den innan hon upptäcker den. Lite som Steve Irwin, förutom att han avled då förståss. Men även Steve dök i närheten av Cairns (i Port Douglas ca 8 mil norrut). Jag har tidigare snorklat i tropiska vatten men aldrig upplevt ett sådant djurliv som här. Att åka ut med hundratals högljudda turister och förvänta sig att bara någon endaste liten fisk skulle vilja stanna kvar och visa upp sig tycker jag är häftigt nog men här fick jag uppleva precis vad jag förväntat mig. Barriärrevet är inte överskattat.

Utflykt nummer två tar oss via Kuranda Scenic Railway upp till Kuranda som ligger uppe i Tablelands, en svåråtkomlig men bördig del av Queensland som gjordes tillgängligt genom en vansinnig järnväg som slingrar sig upp längs bergssluttningen. Under bygget av järnvägen lär många arbetare ha fått sätta livet till. Senast i mars (år 2010) spårade ett lok ur och man har valt att hålla järnvägen stängd tills vidare.

Kuranda är ett mindre samhälle med ett par turistbutiker och ett fjärilshus. Vi åt hamburgare och gick fram och tillbaka genom ett par affärer innan vi gav oss av. Vissa lär ska vara helt trollbundna av den lilla hålan i djungeln men jag tycker att det är lite för mycket turism för att vara riktigt trevligt. Kanske under lågsäsong?

Efter turen i Kuranda åker vi med Skyrail Rainforest Cableway, en linbana, ner för berget och på vägen stannar man för att titta på utvalda delar av djungelns flora. Det är en ganska häftig känsla att glida runt ljudlöst bland trätopparna. Väl nere igen far vi vidare norrut till Hartleys Creek och krokodilfarmen som finns där. De har även andra djur, bl.a. kasuarer som också är känd som världens farligaste fågel och är dessutom akut utrotningshotad men vad jag tyckte var roligare var dess släkting elefantfågeln som i och för sig dog ut på 1600-talet men som kunde bli hela tre meter hög och väga 500kg. Tänk att laga pekinganka på en sådan best! Smakade den kyckling? Är jag smaklös nu?

Nåväl, efter att ha tittat oss mätta på krokodiler, ormar, fåglar och andra kräk känns det väldigt skönt att kunna åka hem och äta en ”sublime culinary experience” på Kewarra Beach Resort. Innan vi lämnar Cairns hinner vi med en dag utan utflykt som vi ägnar på stranden med god bok.

Tillbaka i Sydney

Väl tillbaka i Sydney har vi ett par sköna utflykter med pappa och Debbie och en bröllopspresent att förverka. Mitt minne börjar bli lite luddigt nu, det är snart augusti nästan ett år efter resan. Tanken var att jag skulle skriva det här medans minnet var färskt men så blev det inte riktigt.

Av Idas vänner fick vi biljett till The Mikado som spelades på operan, dessutom fick vi biljetter till den guidade turen. Det var nära att vi missade alltihopa, pappa var snäll och körde oss till pendelstationen innan föreställningen och vi fick med oss allt vi skulle ha med förutom biljetterna. Föreställningen är en komedi och handlar om staden Titipu… egentligen handlar den om ett konservativt Storbritannien där man inte får skoja fritt utan måste dölja det i en asiatisk kontext. Det här var min första opera och jag gillade den, det underlättade säkert att de talade engelska. Jättekul att få se operan och höra historien om när den byggdes, det är ett ganska enastående byggnadsverk och har stått sig väl sedan 1973 då det stod klart till en kostnad av nästan 600 miljoner svenska kronor. Oh och jag höll på att glömma; förutom rundturen och biljetter till operan ingick det mat på valfri restaurant som samarbetar med operan, vi valde ARIA med bord där vi hade utsikt över operan och hamnen. Klockrent.

Efter operan sov vi på Four Seasons Hotel ett stenkast ifrån själva operan. När vi planerade resan så tog vi till lite i överkant med budgeten så väl på plats kände att vi kunde kosta på oss en natt på lyxhotell. Det var det värt. Lite förvånade blev vi dock när vi kom tillbaka efter operan och upptäckte att våra kläder var borta – nej de var visst inte borta, bara hopvikta och undanstoppade i ett skåp.

Dagen efter tillbringade vi med pappa och Debbie i Sydney. Vi köpte en skötväska (ja vi väntade ju barn) och åt på en trevlig fiskrestaurang. På vägen hem med pendeltåget är det ett gäng ungdomar som apar sig, otrevligaste händelsen under vistelsen. De finns visst överallt dessa dåligt uppfostrade småglin.

Nu minns jag inte vilken dag, men en av dagarna ungefär här i tidslinjen, åker vi på utflykt med pappa och Debbie i en hyrbil, vi åker på flera utflykter men det är tre – fyra stycken som jag minns ganska tydligt.

Första turen går söderut genom Royal National Park. Vi stannar och äter en glass i naturreservatet på vägen till Lawrence Hargrave Memorial Park där vi tittar på hängglidarna och spanar efter valar, fantastisk utsikt över bl.a. Lawrence Hargrave Drive som snirklar sig fram som en orm längs kusten. Den rasade ner i havet för ett par år sedan och man valde att bygga upp den på samma ställe men en bit upp i luften vilket får vägen att mer likna en bergochdalbana än en väg. Efter utsiktspunkten äter vi picknick nedanför innan vi far vidare mot Nan Tien Temple i Unanderra, ett nybyggt buddhistiskt temple mitt i Australien. Sticker ut ungefär lika mycket som ett minaret i Sverige, det är en skön omväxling att få ta av sig skorna och komma in och titta i de stora byggnaderna.

Andra turen går västerut mot Blue Mountains, vi hade planerat att åka hit med tåg men när vi nu fick skjuts och guide till på köpet så åkte vi bil istället. Blue Mountains har fått sitt namn av att bergen ser blåa ut på grund av eukalyptusolja som, när den dunstat och blandats ut i luften, får blått ljus att spridas mer än andra färger. Området är klassat som världsarv på UNESCO:s lista tillsammans med exempelvis pyramiderna i Egypten, katedralen i Köln och frihetsgudinnan. Vårt mål är Three Sisters, en bergsformation som består av Meehni, Wimlah och Gunnedoo. Enligt sägnen var det tre systrar som blev förälskade i tremän ifrån en grannstam men giftermål mellan stammarna var förbjudet. Ett slag utspelade sig och systrarna förvandlades till sten för att skydda dem. Den vise man/medicinman som förvandlat dem till sten dog i slaget och kunde inte återföra dem till mänsklig form. Den mer tråkiga versionen är den att erosion skapat formationerna och om ytterligare ett par tusen år kommer ingen av systrarna att finnas kvar. Efter Three Sisters åker vi till Katoomba Scenic Railway, världens brantaste järnväg, och gick runt nere i ravinerna innan vi åkte Scenic Cableway upp och åkte hemåt mot Sydney.

Tredje turen gick söderut igen, den här gången till blåshålen i Kiama. Ett blåshål är en urgröpning i berget ifrån havet med en öppning uppåt, när vatten sköljer in pressas det upp i hålet och sprutar som en fontän. Ganska läckert. På vägen dit åker vi genom Kangaroo Valley, ett väldigt mysigt och vackert område med ännu en hissnande utsiktspunkt.

Brisbane

Ida pluggade tillsammans med en tjej som heter Veronica på gymnasiet i Lysekil. Samma Veronica har sedan studerat i Australien och där träffat sin blivande man. Vi passade på att hälsa på, när vi ändå var i krokarna… Australien är stort.

Tåget lämnade Sydney på eftermiddagen och 14 timmar senare vid 6 tiden på morgonen och med en timmes tidsskillnad anländer vi Brisbane. Jag har inget emot att åka tåg, inte ens över långa sträckor vanligtvis, har bl.a. åkt mellan München och Rijeka utan vidare, men utan möjlighet att ligga ned en hel natt är inte kul. På vägen tillbaka gör vi ett stopp på halva vägen och om jag skulle göra om ditresan så skull jag antingen flyga eller göra ett stopp även då.

Väl framme i Brisbane skulle vi åka med Veronica och hennes mamma och pappa sista biten till Inglewood. Hennes föräldrar hade tagit tjänsteledigt för att kunna komma och hälsa på. Sista biten är alltså inte något stenkast utan 27mil á 3,5 timmar. Men man tänker inte så mycket på det, avstånd är något nödvändigt ont och det finns en hel del att prata om på vägen. När mörkret faller börjar känguruerna att rada upp sig intill vägen likt norrmän vid svenska rallyt. Till slut kommer vi fram och får träffa David, Veronicas nyblivne man.

De har helt klart valt en helt annan livsstil än oss men vi har ändå mycket gemensamt, de fick exempelvis en liten Christoffer tre dagar innan vår Rut föddes. När vi nämner att det känns som Outback när en känguru hoppar förbi utanför fönstret så får vi inte medhåll, Outback är något helt annat. Man får lite perspektiv på saker och ting. David jobbar med viltvård (visst heter det så), t.ex. att se till att inte kaninerna äter upp all mat i hela Australien. Det är väldigt intressant att höra om problemen som uppstått när ickeinhemska arter tagits in, inte bara djur utan även växter som t.ex. kaktusarna som odlades för att insekterna som levde på dem användes till att färga den engelska militärens röda rockar. Dessa kaktusar trivdes så bra att de nu finns i mer eller mindre hela Australien. Och vad gör man då? – Jo då installerar man en mal som äter kaktusarna, Cactoblastis cactorum, och i just det här fallet fungerade det ganska bra. Det är väldigt intressant att höra om Australiens flora och fauna framförallt eftersom det är en så isolerad värld, lite som att vi hittade en ny bebodd planet och skickade dit blandade arter för att se vad som händer.

Vi åker buss tillbaka till Brisbane där vi tar in på hotell för att åka vidare dagen därpå. Vi hade planerat att åka tåg men det blir en ersättningsbuss, inte bara SJ har problem med spårtrafiken tydligen. För första gången blir vi undervisade i ”buss lagarna”; du skall icke bära ombord remförsedda kollin ty dessa skall förvaras i utrymmet under bussen, mat är förbjudet ty det kan göra att du får en trevlig resa. Storleken på bagaget har ingen betydelse, jaha du är gravid och måste äta för att inte kräkas – stoppa väskan och all mat under bussen så når du den lätt när du behöver den. De andra passagerarna kan naturligtvis de här reglerna och har valt bagage utan axelremmar, rejäla säckar och påsar men utan axelband som man kan smusslar med mat och dryck i. Jävla as.

På vägen tillbaka till Sydney stannar vi ett par dagar i Coffs Harbour på Bo'Suns Inn Motel. Förutom att vi lyckats tajma in den regnigaste perioden på flera år. Men det är en avslappnad stad och vi har mikro och vattenkokare på rummet så vi läser en hel del och tar det lugnt. Promenerar på stranden.

Sista tiden i Sydney

Under vår sista tid i Sydney börjar jag bli sugen på att komma hem till Sverige igen och få uppleva lite snö. Sista turen går till Royal Botanic Gardens där vi spanar in fladdermöss och orkidéer, vissa luktar mer än andra. Vi säger farväl till vår värd och värdinna på flygplatsen, det har aldrig varit så jobbigt och roligt att ha pappa i Australien. Tack allesammans för en fantastisk semester! Ett extra tack till er som gav oss bröllopspresenter relaterade till resan:

• Mat och husrum, guidade turer; Pappa och Debbie
• Resekassa; Ann och Sam
• Operabiljetter inklusive mat och guidad tur; Celeste, Mattias, Calle, Linda, Karin, Gun, Fredrik och Micke
• Vistelsen i Kewarra inklusive resa tur och retur ifrån Sydney; Hanna, Henry, Maja, Peter, Ellen, Inga, Lasse, Jan, Cornelia och Kylikki
• Vistelsen i Inglewood; Veronica och David

Ett par bilder

Rut Maja Hansen