Det slog mig för två veckor sedan att jag nog ville skriva om identitet. Men att jag inte kunde se hur det skulle gå till utan att utelämna mitt privatliv, som jag försöker hålla privat (därav namnet). Många bloggar om sina intimaste upplevelser så mycket de orkar, för att locka besökare gissar jag, men eftersom jag har det ganska gott ställt och inte trånar efter någon uppmärksamhet ser jag inte någon vidare mening med det. Men så ibland kommer jag att tänka på saker som jag skulle vilja dela med mig av och oftast hinner jag glömma bort dem innan jag hinner skriva ned hem. Här kommer iallafall ett kort stycke om min identitet som jag ser den.
I mina öron just nu har jag U2 med Sunday Bloody Sunday, musiken spelas ur mina nyinköpa Dali Concept 8 högtalare som kostade en mindre förmögenhet. Men oavsett pris så påminner mig musiken om när min syster Sara och hennes man Jonas lät mig tillbringa tid med dem när de bodde i en liten lägenhet på Frödingshöjd, Jonas gillar U2 förstår du. Och de här minnena får mig att fundera på vart jag befinner mig just nu i livet. Jag kan köpa ett 7.1 surroundsystem och det skulle ändå inte spela någon roll. Det känns som att jag saknar substans.
Under hela min uppväxt har jag hållit på med lagsport och främst fotboll och rugby. Båda dessa har gett mig en känsla av tillhörighet och framförallt under gymnasietiden har jag känt mig säker tillsammans med mina lagkamrater. Oavsett vad. När jag sedan lämnade Karlstad för Stockholm insåg jag inte hur lång tid det skulle ta att lämna rugbyn bakom mig, jag var ett med Karlstads Rugbyklubb. Och en lagspelare utan lag är kanske inte så mycket till spelare. Jag är inne på klubbens forum varje vecka men känner mig mer och mer som en hemvändande stockholmare i Karlstad än en lagkamrat.
Mitt jobb bra, väldigt bra. Tyvärr är jobbet allt jag har fem av sju dagar i veckan. Ja jag träffar Ida ett par timmar däremellan också men mest för att laga mat och kanske bråka lite om någon petitess känns det som. Det är sällan vi kan umgås i lugn och ro som jag skulle vilja, och nej vi har inte barn än. Det känns som att jag försummar henne för jobbet och karriären.
Det är inte hela sanningen. Naturligtvis har jag min kära familj. Något geografiskt splittrad men ändå min familj. Inte så enkel och okomplicerad som innan vi flyttade åt olika håll och skaffade nya familjer men ändå min familj. Jag kan se tillbaka till den tid när vi alla bodde under samma tak i Skåre och allt var fantastiskt -antagligen inte men låt mig drömma lite. Sommaren var varm och på vintern var det snö. Jag tror att jag har spårat ur.
Om 136 dagar gifter jag mig med kvinnan jag älskar. Kommer jag att kunna ge henne den uppmärksamhet hon förtjänar? Vad är det för stolle hon tackat ja till att gifta sig med som inte själv vet vem han är? Eller vet han det?
Tanken var ifrån början att jag skulle analyser mig själv för att komma upp med några bra svar. Det blev inte riktigt så.
