Blå leden

Igår gick jag Blå leden, inte den delen som går norrut mot Domarudden men den del som går söderut till Vaxholm. Allt började bra, solen var på väg upp och himlen glödde när jag lämnade Rydbo med lätt packning av bananer, te och varmvatten. Jag hade dock ingen karta och det kändes inte helt bra. Vid Östra Ryds kyrka hade jag planerat att svänga österut för att träffa på leden som skulle vara tydligt utmärkt, innan jag hann börja sökandet efter leden träffade jag på en skogsarbetare som sa att jag skulle hitta leden bakom den blå containern och uppför trappan som leder upp längs berget. Det kändes lite som en blandning mellan "Linus i vida världen" och "Sagan om ringen" där under den brinnande himlen och med en underlig vägbeskrivning. Jag hade hoppats på en trevlig stillsam promenad i ett vitt snölandskap men istället blev det mer av en utmaning för att hålla sig på leden och torrskodd. Blå leden är uppenbarligen inte gjord med vintern i åtanke. Markeringarna var något bristfälliga mellan kyrkan och Pussaretorpet, det kan förstås ha berott på snöfallet som senare övergick i regn. Vad som var tråkigare var att i varje svacka som leden passerade genom fanns en pöl (sjö) av smälltvatten som skulle forceras. Sans retour II. Längre söderut kommer jag till Bogesundslandet där det tydligen finns ett vandrarhem och hela området håller på att klassificeras som naturreservat. Där finns även ett ganska trevligt slott som jag kan tänka mig att bo i. Nåväl, knappt två mil enligt ledbeskrivningen (det kändes som mer, det tog sex timmar) senare kommer jag fram till Vaxholm med ganska fuktiga fötter och hungrande mage. Efter ett besök på korvmojjen tog jag bussen hem för att hinna äta innan det var dags för gymmet med Ida.